Transforming Love/sv

From Gospel Translations

Current revision as of 18:20, 22 June 2009

En djupt plågad pappa satt i två veckor på en barnintensivavdelning och såg sin treåriga son långsamt dö. Under dessa två veckor läste han, ganska överraskande, en bok om Evangeliet. Han skrev senare till mig ”Jag vill säga dig att Evangeliet är verkligen till för det riktiga livet”. Jag blev förvånad över hans påstående. Hur kunde en bok om Evangeliet hjälpa denna pappa mitt i hans djupa tragedi? Jag skulle ha trott att en bok om att lita på Gud i tider av motgång kunde ha varit till hjälp. Men en bok om Evangeliet? Jag funderade på denhär frågan i flera veckor. Så en dag när jag höll på att förbereda en predikan om Guds kärlek, kom svaret till mig. I Evangeliet såg denna pappa Guds kärlek.

Aposteln Johannes skrev: ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” (1 Joh 4:9–10). Jag säger ofta ”Om du vill se Guds kärlek så se först på Korset”, därför att det är det mest överlägsna uttrycket för Hans kärlek. Det var till korset Gud sände Sin ende Son för att vara försoningen för våra synder. Försoning, fastän det är ett gott Bibliskt ord, förstås sällan av dagens Kristna. Det bästa sättet att tänka på det, är kanske att det är Jesu gärning då Han på korset bar alla följder av Guds rättfärdighet och heliga vrede, som vi skulle ha burit. Vi alla förtjänar Guds vrede på grund av vår synd – inte endast de synder vi gjort i otro, utan också alla synder som vi gör varje dag som troende. Men om vi har satt vår tillit till Kristus behöver vi inte uppleva en enda droppe från Guds vredes bägare. Jesus drack ur bägaren i vårt ställe som vår ersättare. Och Johannes berättar att Gud i Sin kärlek sände Jesus för att göra detta för oss.

Det finns speciellt två tillfällen då hängivna Kristna tenderar att tvivla på Guds kärlek. Det vanligaste är då vi, av någon anledning, är djupt medvetna om vår syndfullhet. Kanske det är något envist syndamönster i våra liv eller kanske hela vår naturs syndfullhet. Sådana gånger har vi lätt för att tänka ”Hur skulle Gud kunna älska någon som är så syndig som jag?”

I båda fallen behöver vi igen se på Korset och se Jesus bära alla dessa stora synder som gör att vi känner oss så skyldiga. Och sen måste vi påminna oss själva att ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor. 5:21). Gud tog vår synd – också den som vållar oss så mycket ångest – och straffade Kristus för den, och Han tog Sin fullkomliga rättfärdighet och tillräknade oss den. Gud gjorde detta, inte för att vi skulle ha förtjänat att bli älskade, men på grund av Hans egen självframbringade kärlek. Som Johannes sade i texten ovan, den består ”inte i att vi har älskat Gud utan i att Han har älskat oss”.

Det andra vanliga tillfället som frestar oss att tvivla på Guds kärlek är i tider av prövning. Vi kan tänka: ”Om Gud verkligen skulle älska mig så skulle Han inte låta allt detta drabba mig”. Vid sådana tvivel behöver vi igen se på Korset och se hur Gud överger Sin Son till att dö i vårt ställe (Rom. 8:32). Det var i detta sammanhang som Paulus ställde denna fråga: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?” Och några meningar senare svarar han på sin egen fråga med triumferande förvissning om att ”ingenting kan skilja oss från från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom. 8:35–39).

Den store Puritanen John Owen skrev en gång: ”Den största sorg och börda du kan lägga på Fadern, den värsta du kan göra Honom är att inte tro att Han älskar dig”. Vi kunde ha förväntat oss att Owen skulle säga att den största sorgen du kan lägga på Fadern är att göra några skandalösa synder som vanhelgar Hans namn. Sådant bedrövar utan tvivel Gud, men Owen säger att det bedrövar Honom ännu mer att tvivla på Hans kärlek.

Så när du frestas att tvivla på Guds kärlek, antingen på grund av dina synder eller dina svåra omständigheter, se på Korset, och påminn dig själv om att på Korset bevisade Gud Sin tveklösa kärlek till dig. Men vänta inte på dessa svåra tider. Se på Korset varje dag för att beväpna dig mot dessa tider av tvivel och modlöshet.

Hursomhelst, hur underbar sanningen om Guds kärlek till oss än är, låter inte Johannes oss lämna kvar för att värma oss i denna kärlek endast för vår egen njutnings skull. I stället ger han en väldigt tydlig uppmaning: ”Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra.” (1 Joh. 4:11). Betydelsen är inte endast att vi ska älska varandra för att Gud har älskat oss, utan också att vi borde älska varandra på samma sätt som Gud älskar oss. Det betyder: Därför att Gud älskar oss oberoende av vår synd och fastän vi inte är värda att älskas, borde vi älska varandra – trots fel och brister. Det betyder inte att vi ska ignorera synder i en annan människas liv, men det betyder att då synden är gjord mot oss ska vi förlåta som Gud i Kristus förlät oss (Ef. 4:32).

Jag tror att det bästa beviset för vår kärlek till en annan är att vi är redo att förlåta varandra på grund av Guds förlåtelse till oss. Jesu liknelse om den obarmhärtige tjänaren (Matt. 18:21-35) är väldigt instruerande i dethär ämnet. Den första tjänaren var skyldig sin herre 10,000 talenter – motsvarande 200,000 års löner för en vanlig arbetare – en summa omöjlig att betala tillbaka. Den andra tjänaren var skyldig den första tjänaren 100 denarer – motsvarande ungefär en tredjedel av en årslön. I och för sig var detta inte någon obetydlig summa. Få av oss skulle vilja avskriva en skuld som utgör en tredjedel av en årslön, men jämfört med 200,000 år är en tredjedel av ett år obetydlig.

Liknelsens poäng är att var och en av oss är den första tjänaren. Vår skuld till Gud, på grund av vår egen synd, är svindlande – en summa som är omöjlig att betala tillbaka. En annan persons skuld till mig pga synd, som jämförelse, fastän den kan vara betydlig i sig, är ingenting jämfört med min skuld till Gud. Därför, då någon syndar mot mig, antingen medvetet eller om bara jag tolkar de som en synd, försöker jag svara ”Men Fader, jag är den tjänaren som är skyldig 10,000 talenter”. Det hjälper mig att sätta den andra personens synd i ett rätt perspektiv, och det gör det möjligt för mig att förlåta fritt som Gud har förlåtit mig.

Alla som läser Tabletalk är åtminstone till en del bekant med 1 Korinterbrevet 13 – den klassiska kärlekens väg. Men har du någonsin lagt märke till hur många beskrivande termer av kärleken i verserna 4-7 som har att göra med förlåtelse eller fördragsamhet? Kärleken är för det första tålmodig, vilket tar sig uttryck i fördragsamhet och förlåtelse (se Kol. 3:12-13). Den brusar inte upp och den är inte långsinnig. Kärleken fördrar allt och uthärdar allt. Det är olika sätt att uttrycka samma tanke – förlåtelse och fördragsamhet. Och vi ska förlåta som Gud i Kristus har förlåtit oss.

Naturligtvis är det mer som ingår i kärleken – både i Guds kärlek och vår – än förlåtelse. Gud har lovat att aldrig överge oss (Hebr. 13:5), att ge oss allt vi behöver (Fil. 4:19), och att låta allt samverka till vårt bästa (Rom. 8:28). Han har till och med sagt att prövningar som Han lägger på oss då och då är ett tecken på Hans kärlek, då de är menade till att få oss att dela mer och mer av Hans helighet (Hebr. 12:5-11). På samma sätt är vi skyldiga att, som en enda kropp i Kristus, älska varandra innerligt i broderlig kärlek (Rom. 12:10). Detta betyder att vi tar hand om varandra, uppmuntrar varandra, ber för varandra, och när det är nödvändigt, hjälper varandra materiellt (1 Joh. 3:16-18).

Självklart kan vi aldrig älska varandra på samma sätt eller i samma omfång som Gud älskar oss. Vi kan förlåta, men vi kan aldrig gottgöra för någon annans synd. Och Gud är suverän i Sin kärlek. Han har makten att uttrycka Sin kärlek i dess storhet och som Han vill. Vi kan inte göra det. Vår vilja överträffar ofta vår förmåga att uttrycka vår kärlek på ett konkret sätt. Men vi ska aldrig släppa Hans kärlek ur sikte, varken då vi tänker på vår kärlek gentemot Honom eller mot någon annan. Johannes sade: ”Vi älskar därför att Han först har älskat oss” (1 Joh. 4:19). Notera att objektet för vår kärlek är odefinierat. Menar Johannes att vi älskar Gud eller varandra? Sammanhanget föreslår varandra. Men jag tror det är troligt att den Helige Ande ledde Johannes att lämna objektet för vår kärlek odefinierat, för att båda är rätt. Vi kan bara älska Gud då vi värmer oss i Hans kärlek till oss. Och vi kan bara älska varandra om vi alltjämt begrundar Guds gränslösa kärlek till oss. Mina älskade, låt oss älska varandra ty kärleken kommer från Gud.